Hela den här avdelningen är en annons från WWF

Vi måste agera nu

15 december, 2017

En stor del av havens djur har försvunnit på drygt 40 år.
År 2050 kommer det att finnas mer plast än fisk i haven, enligt en ny rapport.
Samma år väntas alla korallrev vara borta, om temperaturen fortsätter att stiga.
– Vi måste agera nu. Mycket går att återställa – men inte om vi väntar för länge, säger Inger Näslund, Världsnaturfonden, WWF.
Väntar vi kan havens ekosystem kollapsa.

Livet i haven dör i en skrämmande takt. Sjögräsängar och korallrev, fiskar och marina däggdjur som valar, havssköldpaddor och delfiner drabbas.

I genomsnitt har drygt en tredjedel av allt liv raderats ut mellan 1970 och 2012, enligt ”Living Planet Report” från Världsnaturfonden, WWF 2016.

– Matfiskar som vi fiskat mycket av har minskat ännu mer, berättar Inger Näslund, expert på havs- och fiskefrågor för WWF.

Tre fjärdedelar av bestånden av tonfisk, makrill och sardin är borta.

– Allra mest sårbara är arter som reproducerar sig långsamt, som havsköldpaddor, hajar och valdjur. Men även snabbreproducerande arter kan slås ut. Vid Newfoundland i västra Atlanten var torskfisket en tradition som försörjde 110 000 personer. Men så fiskade man ut all torsk i början av 1990-talet, och den har ännu inte återhämtat sig.

Vi har alltid behövt haven. Nu behöver haven oss. Bli fadder hos WWF!Vi har alltid behövt haven. Nu behöver haven oss. Bli fadder hos WWF!

Bifångsterna av till exempel havssköldpaddor och delfiner är så stora att arterna hotas av utrotning

Den viktigaste anledningen till den dramatiska minskningen av marina arter är överfiske. Andra orsaker är miljögifter och klimatförändringar, exploatering av kusterna, olje- och gasutvinning.

Den globala fiskeflottan är, enligt WWF-rapporten, två till tre gånger större än vad som är hållbart. Bottentrålningen i många områden förstör dessutom havsbottnarna, och bifångsterna av till exempel havssköldpaddor, albatrosser och delfiner är så stora att arterna hotas av utrotning.

– 90 procent av alla fiskebestånd globalt har antingen fiskats till sin gräns och tål inte mer eller är överfiskade. Det är med andra ord bara 10 procent av fiskebestånden som är i balans, förklarar Inger Näslund.

Varför låter vi då detta ske?

– Vi ser inte vad som händer under ytan. Om vi såg skulle vi alla – även beslutsfattarna – reagera och agera, det är jag övertygad om.

– En annan orsak är vår syn på havet som oändligt och outtömligt. I tusentals år har vi haft den inställningen. Vi har kunnat fånga så mycket fisk vi velat, och det har alltid funnits mer. Vi har kunnat slänga vårt avfall direkt i havet. Men det funkar inte längre.

Havet ligger där och glittrar. Månen speglar sig i jordens hav som täcker drygt 70 procent av vår blå planet. Solen målar de väldiga vattenytorna i undersköna färger när den sjunker vid horisonten – oavsett om ekosystemet på djupet är i kris.

Inger Näslund:

– Bottentrålning är som om vi skulle avverka skog, men i stället för att kapa träden skrapar vi med oss och fångar in allt i ett gigantiskt nät. Harar, älgar, rävar, jord, mossa, blommor och allt annat levande, som sedan dör. De här trålarna kan vara enorma – det finns nät som rymmer cirka sju jetflygplan.

Vad händer med bifångsten?

– Den kastas tillbaka och mer än 90 procent dör.

Hur kan det vara tillåtet?

– Ibland finns inga beslut om hur mycket man får fiska i ett visst vatten. Och där det finns beslut är dessa politiska, och inte alltid grundade på ett vetenskapligt underlag. Besluten kan också vara styrda av näringspolitiska frågor, till exempel.

Bli Marinfadder – för livet i havenBli Marinfadder – för livet i haven

2050 finns det mer plast än fisk i våra hav

Samtidigt som livet sinar i haven växer de marina sopbergen. En sopbilslast med plast vräker ner i världens hav – varje minut.

Totalt hamnar åtta miljoner ton plast i haven varje år. Fortsätter vi att kasta lika mycket kommer lagret av plast i världens hav väga mer än all fisk år 2050. Då finns det med andra ord mer plast än fisk i våra hav.

Plast är slitstarkt och havet kan inte bryta ner materialet, det fördelas bara i allt mindre bitar som många fiskar och marina djur misstar för mat. Mikroplaster blir dessutom ”livbåtar” för giftiga, fettlösliga ämnen som inte kan lösas upp i vattnet; i stället fäster dessa gifter på plasten som åker ner i djurens magar.

 

En plastpåse kan driva långa sträckor, och fylld av vatten i havslandskapet ser den ut som en manet. De utrotningshotade havssköldpaddorna – som kan leva i mer än 100 år och förökar sig långsamt – äter maneter. Får en sköldpadda syn på en vaggande plastpåse kan den mumsa i sig den av misstag och kan kvävas. Plasten kan också fastna i sköldpaddans matsmältningsorgan med risk för att den sedan svälter ihjäl.

I dag har var tredje havssköldpadda plast i magen.

Korallreven är barnkammare, restaurang och skyddsrum för nästan två miljoner arter

Korallreven är en livsviktig plats för havssköldpaddan – och för en fjärdedel av alla marina arter.

– Säg korallrev och de flesta tänker på fiskar och stenar i magiskt vackra färger. Men koraller är små kolonidjur, och dess rev är barnkammare, restaurang och skyddsrum för nästan två miljoner arter som lever i och av reven, berättar Inger Näslund.

– Korallreven spelar en otroligt viktig roll för havens ekosystem. De äldsta reven har funnits i över 500 miljoner år.

 

Korallreven skyddar också kusterna mot stormar, tsunamivågor och erosion. Många kustsamhällen är även beroende av reven för sin matförsörjning eller för turistintäkter.

Men hälften av världens korallrev har bleknat och dött under de senaste 30 åren, enligt WWF:s rapport.

Tre fjärdedelar av korallreven är hotade.

– Korallerna bleknar när vattnet blir för varmt under för många dagar, vilket får korallerna att stöta ur sig de alger som bor inuti dem och ger dem såväl dess näring som dess färg. Om vattentemperaturen sjunker kan svagt blekta koraller återhämta sig – annars riskerar de att dö.

Fortsätter temperaturerna att stiga i samma takt som hittills kommer alla korallrev att vara borta år 2050.

Om haven dör så dör vi – haven producerar hälften av syret vi andas

Nära oss – i Östersjön – är övergödningen det främsta hotet.

– Övergödningen, som betyder näringsökning, av kväve och fosfor leder till giftiga algblomningar, döda havsbottnar och problem för de arter som är basen i Östersjöns känsliga ekosystem. Vi måste vrida på alla kranar, stora som små, för att minska våra utsläpp, säger Inger Näslund.

– Fisket måste också ner på nivåer som gör att fisken kan återhämta sig och växa till. Det olagliga fisket måste bort och fiskemetoder som ger liten bifångst och minimala bottenskador prioriteras.

Det stora goda, betonar Inger Näslund, är att lösningarna finns. Både för Östersjön och haven globalt.

– Vi kan återställa mycket. Det finns kunskap om vad som måste göras. Men: Nu måste det växa fram en tillräckligt stark opinion som kräver att beslutsfattarna tar så modiga och kloka beslut att vi kan gå i en ny riktning.

Vad händer om vi inte agerar nu?

– På sikt: Om haven dör så dör vi. Haven producerar hälften av syret vi andas. De tar upp koldioxid och hejdar klimatuppvärmningen.

850 miljoner människors ekonomiska försörjning och tre miljarder människors huvudsakliga proteinintag kommer från haven.

– Vi kan fortfarande reparera mycket – men väntar vi för länge kommer vi att ha passerat den där tidpunkten då det har gått för långt, då havens ekosystem kollapsar. Sen kommer naturen alltid att utveckla något, frågan är: Blir det möjligt för oss människor att leva då?

 

WWF arbetar intensivt för att freda marina områden runtom i världen. I dag har bara cirka 4 procent ett lagligt skydd. Vid ett FN-möte om biologisk mångfald i Nagoya 2010 enades världens länder om att det till år 2020 ska finnas marina skyddade områden som täcker minst 10 procent av världens kust- och havsområden.

Nu jobbar WWF för att påverka såväl regeringar som lokala beslutsfattare för att detta ska genomföras, och sedan öka till 20 procents skydd.

Tre unika områden i Östersjön – Hoburgs bank, Lilla Middelgrund och Fladen – har skyddats som marina Natura 2000-områden tack vare kraftfulla insatser från WWF.

Längre bort – längs Mocambiques artrika kustlandskap – är WWF med och skapar fredade zoner där fiske inte är tillåtet.

Fiskare samlar in nät. Mafamede, Mozambique. Foto: WWF-US / James Morgan

Lara Abreu, sakkunnig för WWF i Mocambique, lyfter upp burar med sprattlande fisk i en fiskebåt som tuffar runt på det turkosa vattnet – numera en skyddad zon.

– Den vanligaste fångsten är olika arter av papegojfisk och havsabborre, berättar hon.

Hon tar på sig ett par blå plasthandskar, väger och märker fiskarna – och släpper sedan tillbaka dem i det skimrande vattnet.

– Vi märker fiskarna för att kunna följa deras rörelser från den skyddade zonen till andra områden – för att lära oss mer om dem och deras situation i hela ekosystemet.

Inger Näslund har arbetat för WWF i Mocambique i ett halvår.

– Lokalbefolkningen ser hur de fiskefria zonerna bidrar till att fisket växer utanför zonerna, vilket på sikt leder till större fiskebestånd. Man säkrar ett långsiktigt fiske. En viktig sak med det här projektet är att WWF har engagerat den lokala befolkningen, och i dag leder de arbetet gemensamt – inte ett gäng ditresta forskare.

– I december 2015 tog invånare från ön Ibo kontakt med WWF. Utanför ön finns ett fantastiskt korallrev, där havssköldpaddor och delfiner bor. Nu vill de göra delar av revet till en fredad zon utan fiske. När jag hör sådant känner jag: Det finns verkligen hopp. Hopp för våra hav.

Bli Marinfadder – för livet i haven!Bli Marinfadder – för livet i haven!